.

 

 

 

 

 

 

 

WAYS TO SAY WE CARE
>

   

 

 
 

I verket Fågelholkar "Ways to say we care" problematiseras den dubbelhet inför hemlöshetsfrågan som existerar i stadens politik. Styrs den hjälp som ges mer av omsorg för allmänhetens rädslor och fördomar än för den bostadslöses rätt till bostad?

Hur vet man att en hjälpinsats medför något bra eller dåligt? Bra eller dåligt för vem?

Verket ställer även frågor kring vilka syften det finns bakom utformandet av det offentliga rummet. Hur man med designen kan styra användandet och skapa de sociala sammanhang man önskar.

 

 

*
Göteborg City Museum
Utställningstext
Mia Reenström

Frågor om hemlöshet på museum

En av de första installationerna som möter besökaren på väg upp för Stadsmuseets trappa är två fågelholkar som saknar både botten och ingång. ”Ways to say we care” heter verket av Sven Drobnitza och Johanna Giske.  Det väcker frågor om  välvilja och oförmåga som går som en röd tråd genom hela utställningen.
– Vi vill inte komma med pekpinnar utan ställa frågor, väcka samtal och delta i samhällsdebatten. Nu när det pratas så mycket om  Göteborg som evenemangsstad är det viktigt att visa andra bilder av staden, säger  producenten Rebecka Bergström.   
Utställningen, som är ett samarbete mellan Stadsmuseet, tidningen Faktum, Fotohögskolan och Högskolan för design och konsthantverk,  har en öppen och samtalsinbjudande form  och väcker frågor på flera plan: politiskt, etiskt, existentiellt…
Vad innebär det att vara hemma, i sin bostad, i världen och i det offentliga rummet?  Vad betyder det att sakna fast adress? För vem är staden till? 
Så när som på en film där människor med erfarenheter av hemlöshet berättar sina historier finns hela utställningen på golvet och väggarna har lämnats kala. I ett rum ställs frågan  om tiggeri och givandets problematik, i ett annat finns 6000 protestbrev som skickades in när Göteborgs stad hade beslutat att bygga bostäder för hemlösa, här i en installation av Nicklas Hultman och OlssonLyckefors.
(Någon oroar sig för naturen, en annan för barnen…) I ett tredje rum ställer tidningen Faktum frågor om hem och om vem som äger den stängda dörren.  

Att  hemlöshet är ett tillstånd och inte en identitet är viktigt, säger Rebecka Bergström. Missriktad välvilja bygger ofta på schablonbilder av den hemlösa som en utslagen missbrukare, ”någon annan”, en främmande.  
– Det blir mer komplicerat när man förstår att den hemlösa kan vara vem som helst, det kan lika gärna vara en högskolelärare i kemi. Och enligt socialstyrens definition har många av oss  varit hemlösa någon gång i livet.
Hemlösheten är ett växande problem och Göteborg är den stad i landet som, i förhållande till sin storlek har flest hemlösa i  landet.
Samtidigt talar utställningens installation med 135 heminredningstidningar och små platsgubbar, som representerar de 27 inredningsprogram som sänds på svenska TV kanaler om en annan verklighet där jakten på det vackra hemmet blir allt viktigare. 
Hur ska man se på detta? Vad sker på bekostnad av vad? Är inredningsfebern ett uttryck för något?  Eller är det bara en harmlös trend?
Det är den sortens frågor som utställningen öppnar upp mot.   Stora, grundläggande frågor, som handlar om så mycket mer än om att ha tak över
huvudet.

*
Göteborgs Tidning
Malin Lindroth